Röding med örthollandaise

Efter att ha testat av bloggidén och skrutit för arbetskamrater och andra om mitt fyndiga projekt var det dags att prova första receptet. Eller första och första förresten... jag kommer inte att följa ordningen i Morbergs bok. Jag kommer inte heller att lägga ut recepten i sin helhet (då kanske Morberg blir sur och det är väl inte heller helt okej upphovsrättsligt). Jag kommer att plocka recepten utifrån lämplighet och tillfälle.

Och som första lämpliga rätt för det speciella tillfället lördagen den 1 maj 2010 valde jag Röding med örthollandaise på sidan 80. Rätten består av färsk röding, örthollandaise (vi tog persilja, färsk dragon och gulbladig oregano), grillad lök och färsk potatis.

De var inga noviser i grillsammanhang som bjudits in till denna premiär. Familjen Ekström/Landström med Wilhelmina, Owe, Tina och Mark har vi grillat med många minnesvärda, så väl lyckade som mindre lyckade, gånger förrut (vem minns inte tonfisken i den falnande glöden på en takterass i Montauroux eller de förkolnade baconlindade dadlarna i Brevik). Därtill var Anna-Lena bjuden och så våra egna Sara och Daniel och så Saras kille Tobbe. Totalt tio personer.

Fem präktiga rödingar på ca 500-600 g styck hade inhandlats av undertecknad på Ersons Fisk i Fruängen. Härliga att skåda. Morbergs foto på den grillade rödingen i boken är också läckert. Fisken ser ut att ha grillats ganska hårt på ett glest grillgaller. Morberg är mycket tydlig med att kolen eller bricketterna skall vara askgrå innan man börjar grilla. Grillgallret skall också vara varmt. Sagt och gjort. Jag lade de med olivolja penslade rödingarna direkt på det likaså inoljade gallret och trodde att jag skulle få samma tjusiga grillade firre som Morberg. Men icke. Det är något här Morberg (eller fotografen) döljer för oss. På en nanosekund hade fiskskinnet bränt fast i grillgallret och släppte från köttet.

Nåja... Jag la på kåpan vilket dämpade lågorna från den droppande oljan och lät fiskarna ligga kvar sina 10 minuter innan jag vände dem. Allt skinn kvar på gallret. Det såg inte så kul ut. Men själva fiskköttet var det inte något fel på. Lite nervöst var det ju förstås när Owe frågade om jag kunde reglera värmen genom att höja gallret, det kan man inte på en Weber klotgrill, vilket är detsamma som Morberg har. Jag lät fiskarna grilla 10 minuter på andra sidan också med kåpan på. Löken såg nu jättefin ut och jag kunde konstatera att fisken var klar. Att ta upp fiskarna från gallret gick bra. Köttet var genomgrillat men fast och föll inte alls sönder. De var inte lika sköna att skåda som rödingen i boken men jag och Owe kom överens om att den fisken nog hade varit så gott som rå och inte gott att äta utan bara använts för fotograferingen.

Karin hade med hjälp av Anna-Lena fixat örthollandaisen som blev perfekt. Morberg själv hade inte gjort det bättre. Det blev gott om än inte lika tjusigt serverat som i kokböckernas värld. Att fotografera mat är dessutom en konst i sig och Sara som hjälper mig med kameran måste få lite fler chanser att öva.

På det hela taget en lyckad premiär. Nu tar jag nya tag mot nästa helg. Då ska det grillas igen.